Idag skulle vi till Hennings bestemor och måla lite väggar och tak. Allt är kirrat och klart, vi är redo att börja måla. Men var är färgen?? Den är kvar hemma. Smart! Jävligt smart! Det är bara sisådär en halvtimme med bil due to stängd tunnel. Vi kirrar det så att färgen möter oss på Oslo S så vi slipper köra fullt så långt. Sen bestämmer vi oxå att jag åker själv så H får fika kaffe och surra med bestemoren sin.

Allt är frid och fröjd, tills jag nästan är tillbaka. Jag märker att kopplingen sitter långt in, jag behöver inte ens röra vid den för att kunna växla. Wierd, men jag kör, jag kan ju inte stanna mitt i stan liksom. Sen kommer dödsstöten. Jag har satt den i friläge och får inte i växeln igen. Jag provar en gång till och En gång till med samma misslyckade resultat. Inte nu heller. Jag känner hur svetten börjar komma krypande. Jag står bara på en av de mest vältrafikerade gatorna, där det bara finns plats till två bilar. En som ska åt mitt håll, och en i mötande fält. Shit. Prova en gång till. Vad ska man göra liksom? Det funkar inte. Bilarna bildar en fin liten kö bakom mig och jag slår på varningsljuset så de ska fatta att jag inte gör det med flit. Jag överväger att med våld trycka i växeln, men kommer fram till att det förmodligen inte hjälper alls. Sen ser jag hur väldans långt inne pedalen sitter, och försöker dra ut den lite. Man måste vara väldigt stark, men till slut får jag ut den, och kan efter något ytterligare försök få i växeln och köra in på den mindre trafikerade gatan framför mig och andas ut. På måndag ska bilskrället in på service och den får fan inte komma hem igen fören den kan fungera som den ska!

Oerhört traumatisk upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende.

Och ja, vi fick målat och det blev så tjusigt så, om man inte ser så bra.