Att ens chef (om man nu hade haft en sån) tar så illa vid sig när man är (var) hemma med sjukt barn. Det är ju inte som att det är kul. Det är ju inte som att man hellre hade vart på vilket jävla skitjobb som helst hellre än att ha gnällig, kokhet och grinig unge i famnen 24/7. Vilken fröjd det vore att få sitta på toa utan någon i knät. Nej, vara hemma med sjukt barn är ingen höjdare.

Saker jag hellre gjort:

• petat snus i ögat
• fått skavsår
• ryckt bort tånaglar med pincett

och så vidare och så vidare.



Det var väl mysigt de där två första dagarna, massa kramar och mys. Men sen, sen blir det bara påfrestande, för att inte tala om slagsmålen som bryter ut 3 gånger om dagen i en vecka tack vara penicillinet.