eller borde de inte veta bättre?

Sista veckan i november var första gången jag var till läkare för starka magsmärtor och att jag spydde som en gris. Gubbjäveln har aldrig varit särskilt trevlig och således sjukskrev han mig för förkylning. Gissa om jag ville brevbomba fanskapet efter det. Efter det har det bara varit en cirkus med privatläkare, dåliga sjukhus, 3 olika mediciner som ska behandla smärtan (funkade inte) och fyra eller fem olika slags smärtstillande (inte samtidigt dårå).

Jag har varit på gastroskopi, och under två månader knappt klarat av att jobba eller göra något alls förutom att ligga i soffan. I tisdags hade jag fått tid på en av de dyrare privatklinikerna i stan för att göra ett ultraljud och leta efter tumörer/vätskeansamlingar.

Jag tror att jag sammanlagt har träffat 6 olika läkare, och ingen av dem har bett mig lämna ett urinprov och kollat om jag var gravid. Är inte det det första man ska utesluta när en ung kvinna kommer in med magsmärtor och kräkningar?

Iallafall så var det ju det som upptäcktes på ultraljudet. Första läkarn som faktiskt undersökte saken istället för att lita på mitt ord. Jag ser det på en gång, klart och tydligt, men jag fattar de inte fören läkaren säger det åt mig. Då går det in, en otroligt liten människa simmar omkring där och jag vet att ingenting kommer någonsin att bli som förut.


Det lät väl fint, egentligen var det så att jag började aslipa, och lipade ungefär hela dagen. Jag förstod inte riktigt när folk berättade saker åt mig och lyckades inte formulera meningar att svara till dem. Kanske är det som kallas chock, vad vet jag. Tanken hade faktiskt aldrig slagit mig. Jag har ätit p-piller ända sen jag visste vad man använde karlar till och hade just innan första läkarbesöket gjort ett gravtest hemma.

Så kan det gå, om man nu nödvändigtvis ska sära på benen.