Iselin närmar sig sin åttaveckorsdag på onsdag. Det märx hon börjar bli stor, för idag sov hon alldels ensam på soffan medans jag satt och bajsade. Det var iaf himlarns skönt, både att hon inte vaknade så fort jag gick ut ur rummet, och att jag fick lite egentid på dass. Jag har hört att det är viktigt, det där med egentid.

Nu har vi just kommit hem från träff med våran barselgrupp. Idag var vi bara 3/5 och vi insåg att det där med att inte bestämma vem som hör av sig till den som inte var där var en dum idé. Vi kände oss väldigt elaka när vi insåg att en av mammorna inte dök upp för att vi glömt att berätta att vi skulle ses. Iselin var sin vana trogen, och sov genom det hela och jag fick le åt kommentarer som "men guuuud så snäll hon är!" och liknande hån. Å andra sidan är det ju himla bra hon vet hur man uppför sig bland folk.

Lillgrisen har brukat bajsa ungefär 2-3 gånger om dan hittils. I helgen blev det en förändring och hon gjorde inte nr. 2 på över 24 timmar. Även fast hon väldigt gärna ville. Bäbispappan blev lite orolig, och just innan han skulle ringa och väcka någon fagperson, så kom det värdens laddning. Över hela ungen. Som blev väldigt lycklig när hon både fick lätta på trycket, och bada! (Givetvis förevigades ögonblicket, och bilden kommer att sparas och plockas fram när hon tror hon ska börja ränna ute med killar).


Så som jag har förstått det finns det nån förutfattad mening om att man som mamma bara sitter och jämför sina barns avföring, men jag skulle vilja påstå att för min del har detta har inget alls att göra med att jag blivit mor. Jag har nog bara aldrig lämnat kiss- och bajsåldern.