I lördags morse vaknade jag av gråtande bäbis. Taktiskt försökte jag låssas att jag inte hörde något, så H skulle ta henne. I takt med att gråten intensifieras så börjar jag snegla mot andra halvan av sängen. Är han döv eller? Men nehej, där låg det ingen! Då ser jag han titta in genom sovrumsdörren, men ytterjackan på. Nyvaken och dödstrött som jag är tänker jag snabbt och inser att karlfan tänker rymma och jag tog han just på bar gärning! Förgrymmat morrar jag, och frågar var han tror att han är på väg. Han flinar lite och påminner mig om att han ska köra sin syster till Gardermoen, som vi pratat om kvällen innan.

Jaha. Ingen kan väl ens förvänta sig att jag ska minnas sånt?
Han ska vara glad att jag kommer ihåg att klä på mig innan vi går ut.