Høll på att bli ett huuuuge fail hær idag nær jag helt missat att det var førældramøte på dagis ikvæll. Thank god var det ett mail dærifrån som kom någon timme innan och som avslutades med ett "vi ses på førældramøtet", så jag hann dit med. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om.





Jag kom att tænka på min væn Kristin idag. Vi blev kompisar nær jag flyttade till Umeå før sisådær 100 år sen kænns det som. Vi blev asbraiga kompisar. Sådær så nær det nærmade sig nyårsfirande så var det sjælvklart att min mamma frågade om jag och Kristin tænkt fira den hemma hos oss. Sen visade det sig att Kristins mamma frågat henne precis samma sak. Vi betraktades som ett gift gammalt par. Vi sov alltid øver hos varandra, i samma lilla 120's sæng. Jag hade lite svårt att somna och brukade rycka henne i flætan, vilket resulterade i en del trevliga mordhot från hennes sida. Nær værldens minsta lilla tjej væser "rycker du mig i flætan ær du død" ær det svårt att låta bli att inte asgarva.

Vi bodde inte så långt ifrån varandra och åkte med samma buss till skolan på morgnarna. Hon hoppade på på bussens førsta hållplats och jag på den andra, om vi mot førmodan inte sovit tillsammans den natten. På måndagkvællarna var det obligatoriskt att se Cityakuten hemma hos henne, tillsammans med hennes mamma, systrar och någon kusin och ytterligare en kompis eller två. Då drack vi te och åt goda brød som hennes styvfar bakat. Det var alltid så mysigt att komma hem till dem tyckte jag. Liv och rørelse, tokiga hundar och massa mænniskor runtomkring en. Lite skillnad mot det (før det mesta) tysta hemmet med bara jag och min mamma. Inte før att jag klagar på det heller. Det vara bara fint med en kontrast.


Jag vet inte helt vad jag ville med detta. Kom bara på att tænka på min lilla væn, som ær kvar i hemlandet. Jag saknar dig!

Fina bæsta tjejerna! ♥